Av Anders Sundman utg. 1
För att underlätta för de olika förbehandlings metoderna att kunna ge ett tillfredsställande resultat så skall inte onödiga hanteringar och mellanlagringar ske för gods som skall bli ytbehandlade, eftersom hantering ofta orsakar olika föroreningar på detaljer och lagring kan då medföra att dessa föroreningar åldras och oftast blir svårare att avlägsna.
Vattenbaserade avfettningar av alkaliska typer är de som är vanligast. Detta kräver en god skölj teknik efter avfettningar samt en torkning av detaljerna för att inte godset skall efter korridera och kvalitetsproblem kan då uppträda för gods materialet.
Alkaliska avfettningar har används länge både som dopp avfettning och som elektrolytisk avfettning.
För att dessa skall fungera på alla de olika föroreningar så måste man tillämpa olika teknik för olika metaller och föroreningar för att föroreningarna skall kunna avlägsnas.
Vanliga parametrar man utgår ifrån är då hög temperatur, agitation och rätt bad koncentration i avfettnings baden. Men även vilken typ av förorening man har, och vid vilka material som innehar är av betydelse, dessa kommer senare att behandlas.
Vid val av rengöringsmedel är det viktig att godsmaterialet inte påverkas negativt t.ex. blir skört, korrosion uppkomst eller materialet påverkas kemisk på annat sätt.
Sura lösningar även milda sura kan påverka genom attacker på järn och stål och då ge upphov till korrosion och att materialet upplöses. Detta gäller även neutrala lösningar vid långvarig kontakt vilket kan ge problem vid sköljning och torkning efter alkalisk rengöring. Torkningen skall ske så snabbt som möjligt. Korrosion inhibiterande rengöringsmedel eller korrosioninhibitor, t.ex. natriumnitrat i sköljvattnet kan kanske behövas.
Vid elavfettning och då speciellt vid de höga strömtätheterna så kan det uppstå en viss brunfärgning hos stål material om det inte finns en inhibitor tillsats i badet. Avfettningar med silikater eliminerar denna uppkomst. Punkt angrepp på järn och då speciellt gjutjärn kan uppstå vid avfettning i starkt alkaliska avfettningar. Detta gäller vid längre exponerings tid i typ alkalisk rostborttagning och då vid höga temperaturer oftast över 80 0C.
En viss försiktighet skall beaktas när det gäller korrosion inhibitorer för höga kol-haltiga stål material, därför en viss nedsättning i vidhäftning kan uppstå mellan beläggnings metall och grundmaterialet.
Rostfria stål är mycket mer resistenta än vad vanliga stål är för både sura och alkaliska lösningar.
Men däremot så måste man dock iakttaga en viss försiktighet då det finns olika kvaliteter av rostfrittstål. Kokande alkaliska lösningar kan ge angrepp på rostfria stål, samt även kontakt med saltsyra och varm svavelsyra skall ges en minimal behandlings tid för rostfria stål. Vissa legerade material kan dock uppvisa en passivitet i svavelsyra. Men alla rostfria legeringar har den benägenhet att de erhåller punktangrepp vid förlängd kontakt med sura lösningar som innehåller klorider.
Rostfria material kan rengöras i milda eller starka alkaliska medel, såsom fosforsyra eller organiska syror. Rostfritt material kan passiveras i starkt salpetersyra.
Aluminium angrips av alkaliska lösningar och är betydligt känsligare för milda alkalisk lösningar än för svagt sura lösningar. Ofta så är de alkaliska lösningar som inte etsar aluminium starkt inhibiterade för att förhindra att angrepp sker på metallen eller så är de mindre alkaliska. Den vanligaste inhibitorn för dessa avfettningar är av natriumsilikat av olika form, även så används kromater som skydd för ytor genom att förstärka aluminiumets oxid film. Kromater är dock mindre effektiva än vad silikaterna är och betydligt dyrare.
Aluminium angrips därför ett genom brott i dess oxidfilm uppstår, denna oxidfilm skall normalt skydda metallen för korrosionsangrepp. När redan detta angrepp redan har uppstått så kommer det oundvikligt att ske följande fenomen att vätgas bildas på ytan och ytterligare svårigheter för aluminiumet att kunna bilda en skyddande hinna för vidare korrosion.
Den övriga ytan har en bra skyddande film vilket kommer att medföra att angreppet kommer att bli lokaliserat till mycket små områden vilket därmed kommer att ge punktangrepp på aluminiumytan.
Mässing och kopparlegeringar mattas mycket ned snabbt i luft om de befinner sig varma och fuktiga atmosfärer liksom att de lätt kommer att missfärgas i starka alkaliska lösningar. Visserligen kan det vara mycket stora skillnader mellan olika mässinglegeringar när det gäller angrepp i alkaliska lösningar vid de mässing legeringar som varierar mellan 10-40 % zink halter. Dessa procenthalter av mässing innehåll är inte extremt känsliga för alkalier men långa rengörings tider och framför allt anodiska behandlingar i alkaliska lösningar kan ge problem, även en allt för lång exponeringstid i fuktig miljö skall undvikas.
Alkaliska medel med en hög silikat halt motverkar missfärgningar, men däremot så kommer ammoniak att orsaka spänningskorrosion och sprickbildningar i mässing. Det som gäller för mässing kan ofta att även att gälla för koppar legeringar men då i mindre utsträckning.
Koppar är dock mindre benägen än mässing att mattas och tål normalt starkare alkaliska lösningar än vad mässing är.
Zink har den benägenhet att det uppstår korrosion i fuktig atmosfär, vilket ger en porös vit
korrosionsprodukt "basiska karbonater". Detta försämrar vidhäftningen för lack och försämrar dels utseendet hos material ytan. Behandlingar med kromater, silikater eller annan kromfri passivering kan förhindra detta.
Formgjuten zink erhåller ett ytskikt vid kontakt med gjutformen. När detta ytskikt bryts ned, t.ex. på grund av bearbetning såsom slipning, polering eller material fel hos zink materialet så är den underliggande metallen ytterst känsliga för alkaliska lösningar. Exponering i sura eller alkaliska lösningar skall därför vara så kort som möjligt. Varför det kan vara bra att använda sig av ett lösningsmedel som förtvätt eller i en neutral inhiberad alkalisk lösning.
För varmförzinkade material vid rengöring med starka alkaliska medel och vid hög temperatur så upplöses även zinken och man erhåller en viss polering av ytan. Hos varmförzinkade typ aluzink så upplöses aluminiumoxiden och zinkoxid bildas på ytan.
För tenn och bly legeringar så är exponeringar i alkalier mer känsliga för dessa legeringar men i mindre utsträckning än vad det är för aluminium. Både silikater och kromater är effektiva inhibitorer. Bly är känsligt för heta alkaliska lösningar speciellt om de innehåller klorider.
Silikater har en inhiberande effekt.
Titan är inte känsligt för alkaliska lösningar utan det är risken för väteförsprödning om detaljen har blivit utsatt för onormala värmebehandlings temperaturer. Titan är för övrigt känsligt för klorider, blyerts, fruktsyror, handsvett.
Egenskaper som kan påverka valet av rengöringsprocess
Ett material som har en mycket rå ytstruktur kommer att binda en större mängd med föroreningar än vad ett material som har en slät yta gör. Ytråhet gör också att föroreningar binds hårdare till ytan än vad normalt släta ytor gör. Efter både dopp avfettningar och elektrolyt avfettningar så skall därför avrinningstiden ökas för de gods som har en rå ytstruktur. Även sköljningen skall vara mer noggrann för gods med ytråhet skölj tiden bör inte understiga 1 minut för svår sköljda ytor.
Porösa ytor kan både vara svåra att skölja som att torka. Dessa porer kan då innehålla rester från betbad och alkalier efter sköljningen och följden kan bli att det uppstår korrosion problem på dessa ytor. Alkalier som natriumhydroxid kan fungera som en katalysator för korrosion för en dellegeringar d.v.s. den startar en process utan att förbruka sig själv. Även om sköljningen är tillräcklig så kan det vara svårt att det torkar inuti i porerna, vilket i detta fallet ger problem med korrosion. I flera fall så är alkalier en katalysator för fortsatt korrosion.
Godset geometri
Spår, fickor, falsningar, kanaler och andra trånga utrymmen binder föroreningar och försvårar tvätt-och torkprocessen på samma sätt som porer gör. Det är viktigt att godset blir utformat så det kan behandlas i avfettnings processen samt vid sköljnings operationen så att avrinningen blir effektiv.
Spänningskorrosion
Spänningskorrosion kan uppstå när statiska dragspänningar kombineras med vissa korrosionmedium.
Detta förekommer hos olika slags legeringar då exempelvis höghållfasta stållegeringar.
Resultatet blir att materialet kan spricka vid belastningar som understiger materialets brottgräns. Visserligen så är det endast mekaniska dragspänningar över en viss storlek ordning som kan ge upphov till spänningskorrosion.
Mekaniska skjuvspänningar är ofarliga i dessa sammanhang. De dragspänningar det är tal om är de restspänningar från kalldeformering och vissa statiska spänningar som kan uppkomma vid belastning.
Olika korrosionmedier som kan ge spänningskorrosion är specifika för olika legeringstyper
Tabell
|
Korrosionsmedium |
Legeringsmaterial |
|
Nitrater |
Kolstål |
|
Klorider, bromider, svavelsyra och stark alkali vid hög temperatur |
Austenitisk, rostfrittstål |
|
Ammoniak och motsvarande kväveföroreningar, kvicksilver och kvicksilverföreningar |
kopparlegeringar |
Som korrosionmedium så kan flera elektrokemiska processer orsaka spänningskorrosion ofta vanligt för höglegerade material.
Vid all förbehandling vilket inkluderar både avfettning - och betning, så skall man kontrollera om godset innehåller statiska dragspänningar om så är fallet så skall man utföra en avspänningsbehandling genom värmebehandling i ugn före förbehandlings processen. Se tabell för olika värmebehandlingar.
Väteförsprödning
Väteförsprödning är ett fenomen som kan uppträda i höghållfasta stål i samband med kemiska och elektrolytiska ytbehandlingar som kan ge upphov till en vätgasutveckling. Katodiska avfettningar och kemiska betningar, dekaperingar eller aktiveringar kan ge denna egenskap beroende på kemisk sammansättnings lösning.
Atomvärt väte som bildas på godsytan kommer att diffundera in i materialet. Väte kommer här att omvandlas till molykylärt väte i materialets korngränser, om det finns fel i materialets gitterstruktur eller att det mot förmodan finns rester av slaggprodukter där, så kommer detta att skapa små mikroporer i grundmaterialet och ett högt tryck kommer att uppstå som tenderar till att en sprickbildning uppstår, eller att ett brott i materialet kan uppstå.
Generellt så gäller följande att stål med hög draghållfasthet ger en högre risk för väteförsprödning, vilket sammanhänger att med stålets sammansättning, värmebehandling och stålets mikrostruktur påverkar egenskapen för väteförsprödning.
Värmebehandling vid 190-210 0C under minst 12 timmar driver ut vätet ur stål legeringar.
Andra spänningar såsom drag spänningar som kan misstänkas efter bearbetning etc, kan utföras vid en temperatur av 145 0C utan att materialet egenskaper kommer att riskeras såsom urkolning av materialet för metallgods med en hårdhet över HRC 35. Väteutdrivning skall ske inom 1-4 timme efter avslutad behandling enligt de flesta specifikationer. Detta för att eliminera risken för att väteutdrivningen blir verkningslös då vätet kan bli legerat med materialets struktur.
Olika typer av föroreningar
Till föroreningar räknas rester av processvätskor och korrosionskyddsmedel, partiklar från godsmaterialet, verktyg och använda process hjälpmedel, oxider och andra kemiska förändringar av materialets yta samt de förändringar som allmänna smuts föroreningar från atmosfären kan ge upphov till. Det är mycket vanligt att olika föroreningar samverkar och bildar då svårlösliga föreningar, såsom damm och fett kan bilda vid svetsning genom bli inne brända eller att bränna fast i godset.
Organiska föroreningar
Förtvålningsbara = Animaliska och vegetabiliska oljor och fetter.
Ej förtvålningsbara = Mineraloljor och vaxer.
Blandade = Kan innehålla bägge ovanstående grupper, men därtill reaktionsprodukter mellan metall och organisk ämne t.ex. metallsåpa från dragningoperationer.
I denna grupp är generellt rena mineraloljor lättast att avlägsna från metallytan. Till detta gäller också att ju tunnare oljan och låg viskositet underlättar för avfettnings uppgiften, detta gäller inte porösa material där man får kompensera detta med en hög temperatur i avfettningslösningen.
I många fall så tillförs speciella tillsatser till oljorna för att ge ett bättre funktionella egenskaper, som t.ex. för dragning, smörjning, tryck, kylning etc. Dessa tillsatser kan försvåra avfettnings uppgift.
I synnerhet om de initierar bildandet av metallorganiska föreningar.
Vegetabiliska oljor och fetter är generellt svårare att avlägsna från gods ytor. Det är den kemiska sammansättnings egenskapen hos dessa och vilken uppbyggnad de har som kommer att bestämma svårighetsgraden för avfettnings resultatet. Beroende på om fettet är mättat eller omättat och i vilken utsträckning det förekommer fria fettsyror. Fettsyror har en hög affinitet till metallytan och omättade fetter är mera negativa och benägna till polymerisation - bägge egenskaperna kommer att försvåra avfettningen. Vid flera formnings operationer så bildar dessa grupper metalltvålar som kan vara mycket svåra att avlägsna.
Polervaxer tillhör de svåra föroreningar att avlägsna i denna grupp, på grund av dess höga smältpunkt, inblandning av oorganiska slipmedel och kemisk sammansättning som kan variera avsevärt.
Här krävs ökade temperaturer för avfettningsbaden som måste överstiga vaxets smältpunkt även att ha rätt sammansättning för kemin i avfettningsbaden måste till för att erhålla ett bra resultat.
Oorganiska föreningar
Ordet avfettning innebär i vanligt tal primärt avlägsnande av oljor och fett från metallytor. Fett - eller oljefilmen innehåller emellertid nästan alltid oorganiska ämnen och partiklar och dessa måste i flertalet fall också avlägsnas. Många oorganiska ämnen och även själva metallytan kan reagera med vissa organiska ämnen och därmed försvåra själva avfettnings operationen.
Organiska föroreningar kan indelas efter följande:
- Rost och andra korrosionprodukter från lagring och transporter.
- Oxider och partiklar från bearbetningsoperationer.
- Salter i form av flussmedelrester, handsvett mm.
- Allmänna verkstads smuts från lagring, hantering och transporter.
Av dessa oorganiska föroreningar är det endast salterna som är lättlösliga i vatten, övriga är endast begränsat lösliga eller helt olösliga.
Föroreningar hos material ytor
- Korrosionskyddsmedel som tillförs gods före leverans eller vid lagring.
Dessa består oftast av mineralolja, men kan också bestå av vattenburna eller lösningsmedelburna vaxprodukter (Tectyl) .
- Flussmedel som används vid lödning. Dessa innehåller en mängd oorganiska och organiska föroreningar. Enklast att avlägsna flussmedel är direkt efter lödning doppa detaljerna i varmt vatten.
- Damm och smuts som fastnar på godset under tiden i verkstaden.
Enkla emballage skydd anpassade för godset avhjälper detta.
- Slip och polermedel som tillförs godset i samband med polering och avgradning.
Dessa består av slipmedel upplöst i mineraloljor. För att avlägsna dessa i alkaliska lösningar så är det viktigt att temperaturen är hög i avfettningsbadet för att badet temperatur måste överstiga vaxets smältpunkt för upplösas. Man kan även med enkelhet använda sig av olika lösningsmedel för att avlägsna vaxet.
- Spånor och andra fragment som uppstår vid bearbetningsprocesser från gods- och verktygsmaterial. Fiber optik kan användas för att se om spånor eller andra fragment finns kvar i trånga utrymmen.
- Oxidskikt och korrosionprodukter finns alltid på godsytor i olika variationer av tjocklek.
- Slagg och svetsstänk uppkommer vid svetsning, vilket oftast svetsstänk är fastbrända av smält metall. Slagg består av smälta rester från elektrodbeklädnaden.
- Smörjmedel används för att friktionen skall minska mellan två ytor och även underlätta bearbetningen. Det finns många olika typer av smörjmedel på marknaden. Dessa kan bestå av fasta eller flytande, organiska eller oorganiska, lösningsmedelbaserade och vattenbaserade smörjmedel kan förekomma.
- Vid pressning och djupdragning används dragolja eller dragmedel eller av bearbetnings metoder såsom svarvning, fräsning och borrning så används även kyl- och smörjmedel. För att underlätta för ytbehandlaren så borde dessa gods ytor som har bearbetas bli rengjorda i ex tvättmaskiner efter bearbetnings operationen.
Val av metod för rengöring
Det finns olika bedömningar av hur svår en förorening är att avlägsna dessa är mängden av förorening, typen av förorening och tiden som föroreningen har funnits på godsytan.
Även lagringsförhållanden såsom fukt och temperatur avgörande då dessa kan påverka tvättbarheten liksom vilken typ av gods och dess yta som föroreningar finns på. Vid lagring så skall den relativa luftfuktigheten vara under 55 % denna luftfuktighet brukar inte medföra någon korrosion.
Ofta så brukar det löna sig att göra enkla tvätt operationer i anslutning till den bearbetning som sker med olika metoder för att underlätta för den förbehandling som ändå kommer att ske ute hos ytbehandlings företaget.
Alla rester av processkemikalier är lättare att tvätta i våta tillstånd, om man väntar så förvårar man detta då de torkar in och kan oxideras samt polyminieras eller komma att reagera med andra ämnen som ger problem vid avfettning eller rengöring processer. Vilket gör att man måste ta till mekaniska metoder för att underlätta rengöringen.
Blästring är en mekanisk metod som lätt tar bort föroreningar, men man måste här tänka på att med en blästring så påverkar man material i form att en förändring av godsytan uppstår då den blir hårdare och en viss porositet hos ytan uppstår. Hos vissa material så får detta en negativ effekt.
I många fall så ersätt vissa processkemikalier av biologiska ersättnings produkter av vegetabiliska oljor, dessa har dessvärre den benägenheten att brytas ned med tiden och dessa nedbrytningsprodukter är mycket svåra att avlägsnas även om inte urprungsämnet är det.
Förorenings typ och bindningskrafter
Det som avgör svårighetsgraden vid avfettning är den kemiska sammansättningen hos ytföroreningen på gods ytan och i vilken grad dess föroreningar kan reagera kemisk med metallytan. Under avfettningen måste ett antal bindningskrafter övervinnas för att föroreningarna ska kunna avlägsnas från metallytan.
Dessa bindnings krafter är:
Kohesion som är bindningskraften mellan molekylerna inom själva föroreningen ( fett och olja)
Adhesion som kan beskrivas som vidhäftningen mellan föroreningen och metallytan.
Denna kraft varar också för vidhäftningen mellan partikelföreningarna och metallytan.
Adsorption som avser ett ämnes förmåga att på sin yta ta till sig främmande molekyler.
Viskositet är en fysikalisk egenskap som också har en stor betydelse för hur lätt eller besvärlig avfettning kan vara. Viskositeten är starkt temperaturavhängig.
Exempel på viskositeten hos en lätt maskinolja:
Vid 15 0C = 113,8 cP
40 0C = 34,2 cP
100 0C = 4,9 cP
Rena ytor
Vid bedömning av typ av ytförorening så finns det några olika begrepp på hur man bäst kan göra bedömningen för att avlägsnar dessa. Man bör titta på hur stor mängden av föroreningar, vilken typ av förorening och den tiden som föroreningen har funnits på material ytan. Även så är lagrings förhållanden viktiga såsom fukt och temperaturer, dessa är avgörande för förbehandlingen liksom vilken typ av förorening och material som denna förorening finns på. "Se aluminium kapitlet".
Mängden föroreningar är avgörande för tiden i rengörings - och betbaden. Det är därför viktigt att genom enkla medel att redan vid de olika tillverknings stegen av detaljer att redan där utföra vissa rengöringar. Genom att påverka källan till föroreningarna så kan problemet med rengöring förenklas.
Typer av föroreningar är helt avgörande för valet av metod för rengöring, man bör nog överväga om de processkemikalier och korrosionskyddsmedel som används om de är nödvändiga.
Säkert i flera fall så kan de nog ersättas med produkter som är lättare att avlägsna.
Ett exempel är skäroljor som innehåller klorerade eller svavelhaltiga EP-tillsatser. På stålytor lämnar de ett skikt av järnklorid eller järnsulfat som gör att de är svårare att tvätta bort än vad rena mineral oljor är.
Alla rester av processkemikalier är oftast lätta att tvätta bort i vått tillstånd. Om man väntar så torkar föroreningsresterna in och det kan ske olika typer av oxidationer och polymerisation eller att reaktioner med andra ämnen kan uppstå vilket kan försvåra förbehandlingen.
Vidhäftningen för vissa föroreningar kan bero på att en viss växelverkan kan uppstå mellan förorening och metallytan. Mineralolja binds fastare till en oxidfri yta medan fettsyror "vegetabiliska oljetillsatser" binds fastare till en yta som har oxider. Dessa fettsyror kan dessutom reagera med oxider och då bilda ett lager av "metalltvål" vilket båda kan genom en bindning med de övriga föroreningar och då vara svåra att avlägsna.
Metoder för renhetsmätning
Den vanligaste metoden för att bedöma renheten hos ett material är alltid att utföra en visuell bedömning av ytan på godset. Med tejp så kan avtryck tas av föroreningar och även lagras för vidare analyser. Metoder med att använda sig av vita trasor eller vita papper " typ filter papper" för att fånga upp föroreningar för inspektioner är en bra metod.
Enkla tester såsom med att undersöka om det uppstår av bruten vattenfilm på ytor "waterbreak" efter avfettning vid den sista sköljningen är också en bra metod. Med en bruten vattenfilm så uppvisar denna en ytas förmåga att vätas av vatten. Genom att spruta vatten med en vattenspruta så blir resultatet mer noggrant. Vid bedömning så måste föregående processteg vägas in.
Vissa rengöringsmetoder, t.ex. avfettning med trikloretylen eller andra lösningsmedel ger inte en hydrofoba yta "vattenavvisande" egenskaper. En alkalisk vattenbaserad avfettning kan däremot göra ytan hydrofil "vattentilldragande", även om det förekommer yt-aktiva ämnen i processoljorna så kan resultatet också bli missvisande för studien.
Laboratoriemässigt kan vätningsmätningar utföras med vätningsvåg, kontaktvinkelmätare och vatten/alkohol-blandningar med olika koncentrationer. För att resultatet vid en vattendoppning ska kunna registreras kan en kopparsulfatlösning användas. De ytor som är fria från olja får då en kopparbeläggning.
Om en hög precision i mätningarna önskas rekommenderas IMC-metoden som baseras på förbränning av de kolväten som finns på ytan och därefter IR-analys av bildad mängd kolväten.
Med SEM "svepelektronmikroscopi" så kan även låga halter av olja och fett upptäckas och dessutom undersöka hur olja ligger fördelad på ytan.
För ytterligare beskrivningar så hänvisas jag till Renhetsmätningen uppslagsbok om mätmetoder.
Andra spektroskopiska metoder som kan användas är GD-OES och XPS.
Salter
Det vanligaste sättet att mäta halter av saltföroreningar på en yta är att lösa de föroreningar som finns på ytan i en tvättlösning (75% Isopropanol och 25% destillerat vatten) och sedan mäta ledningsförmågan i tvättlösningen. En hög ledningsförmåga i tvättlösningen indikerar på mer elektrisk ledande föroreningar på ytan. Tekniken har främst används för bestämning av halten jonogena föreningar.
En utveckling av denna metod är jonokromatografi som förutom att bestämma hur mycket föroreningar det finns på ytan att även bestämma exakt vilken förorening som finns på ytan.
Visuell inspektion och mikroskopimetoder kan användas för att bestämma sammansättningen på föroreningarna.
Fast sittande föroreningar
Man kan använda en typ av "beläggningsmetod" med t.ex. kopparsulfat beläggning som kan avslöja mindre eller större områden av sammanhängande oxid- och kromatskikt. Visuell inspektion och mikroscopimetoder kan användas på motsvarande sätt som för olja och fett.
Löst sittande föroreningar
Dessa upptäcks med hjälp av ett enkelt tejp test eller med blotta ögat, även en vit bomullsduk kan användas. Metoder kan också ske med olika analys förfarande men tas inte här upp.
Tabell över förorenings typer som kan uppstå
|
Föroreningstyp |
Skärande bearbetning |
Polering |
Klippning |
Valsning |
Bockning |
Dragning |
Extrudering (varm) |
Extrudering (kall) |
Kall formning |
Varmformning |
Limning |
Mjuklödning |
Hårdlödning |
Svetsning |
Nitning |
Skärning (flam, plasma) |
Värmebehandling |
Gnistbetning |
|
Metanol |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
X |
|
|
|
|
|
|
Petroleum |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
X |
|
Mineral olja |
X |
|
X |
X |
X |
X |
X |
|
X |
X |
|
|
|
|
|
|
X |
|
|
Vegetabiliska olja |
X |
|
|
|
X |
|
|
X |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Konsitensfett |
|
|
|
|
X |
X |
|
|
|
X |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Vaselin |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
X |
|
|
|
|
|
|
|
Vax |
|
X |
|
|
X |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Emulsion |
X |
|
|
X |
X |
X |
|
|
X |
X |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|